Bergsrådet på Lessebo som konstmecenat

Konstnären Marcus Larsson

En del Aschanska ungdomar har studerat i Lund. Gärna med understöd av stipendier ur Bergsrådet Johan Lorentz och Carin Nilssons generösa fonder. Utöver sina institutioner har man rört sig i Akademiska Föreningens salar och kanske i förbifarten kastat en blick på en jättemålning på en av väggarna där. I bästa fall har man känt till konstnärens namn: Markus Larsson.

Storverket utfördes på plats från morgon till kväll en februaridag 1859, och motivet är ’ Hav i månsken med fyr och brinnande ångbåt’. Konstnären hade firats av Lundastudenterna i samband med en utställning och ville bevisa, att han var mäktig att skapa en tavla spontant och på mindre än ett dygn. Vid den här tiden var Markus Larsson en riktig kändis och betraktades som ett geni inom landskapsmåleriet.

Sedan  sitt  genombrott kring 1850 som dramatisk marinmålare hade han firat triumfer ute i Europa och rent av behövt anlita  ’medabetare’  för att hinna tillfredsställa marknaden. En av hans levnadstecknare, Georg Nordensvan konstaterar: ”Har någon svensk konstnär stigit upp som en sol, så är det Markus Larsson——den mest firade bland samtida konstnärer. Men den som kom i närmare beröring med mannen blev snart trött på bekantskapen”. Larssons konstnärssjäl tillhörde de självförbrännande, rätt snart skulle solen gå ned och Nordensvan summerar: ”pengarna runno bort lika ledigt som de inhåvats. Han dog utfattig i januari 1864”.

Markus Larsson (1825-64) var östgötsk lantbrukarson. Vid faderns död kom familjen på obestånd och Markus, som tidigare hade gått i skolan i Linköping, drog 16 år gammal till Stockholm. Här blev han sadelmakarlärling och gesäll. Som sådan fick han tillgång till Konstakademins grundutbildning ”Principen” och kunde snart -1846 – flytta vidare till Antikskolan. Men Markus Larsson kände sig tillräckligt utbildat till att fortsätta på egen hand. Nordensvan skriver: ”hädanefter födde han sig på sin pensel. Han målade porträtt för 15 riksdaler stycket –för 25 rd. blev en hel familj avkonterfejad”.

Och här kommer familjen Aschan in i bilden. I sina ”Släktminnen från småländska bruk och herrgårdar” (nytryck, Strängnäs 2007) berättar Nils Aschan att Markus Larsson, just åren efter att han hade lämnat Konstakademin var ” en ofta sedd gäst hos Bergsrådet på Lessebo”. Här ’avkonterfejade’  han bl.a. barnbarnen, ryttmästaren Johan Lorentz’ dotter Karin (gift Lind af Hageby) och hennes bror, Carl Nilson Mathias. Bergsrådet gav konstnären understöd utöver  den stipulerade summan för arbetet, och höll på så sätt liv i den bohemiska Larsson. Bergsrådet var väl inte Larssons ende mecenat, men nog kunde han ta åt sig en del av äran för att den unge konstnären fick uppmuntran och kraft till att skapa sina senare arbeten som snart tillkom i rekordfart och flott dimensionerade med motiv av brinnande skeppsvrak i dramatisk månbelysta vågsvall, en bjärt kontrast till de intima miljöerna från det småländska herrgårdslivet.

Utvecklingen från närmast naivistiskt figurmåleri till dramatiska scenerier under bara några år är häpnadsväckande och samtidigt typiskt för Markus Larsson.

Året 1848 blev givande för den unge konstnären, då inte bara Bergsrådet utan också Bergsrådinnan tog sig tid till att sitta modell för honom. Arbetet gick raskt från handen för Markus, som ändå fick med detaljer som Carins fina spetskrage, hårgarnityren och ringarna på herrskapets fingrar. Man kan notera att en stor röd klackring pryder både hans och hennes vänstra pekfinger. Dessa klackringar torde ännu vara bevarade inom familjen Aschan.

Konstnären for sedan vidare till Bergsrådets yngste son, Carl Georg på Karlsjö gård utanför Eksjö, där patron själv stod modell och även hans hustru, Ottiliana f. Wrede avmålades. Inte nog med det: barnen, Fredrique (g. af Klintberg), Julia (g. af Klercker) samt sonen Carl kallades in för att sitta still kring ett runt litet bord med marmorskiva, uppmärksamt betraktande den flitiga konstnären.

Själva ramen om dessa seanser, den lilla herrgården Karlsjö, har också förevigats i en liten målning signerad Markus Larsson. Dess existens uppenbarades sent omsider i samband med Aschanska släktföreningens möte i Eksjö 2016, och den ägs av en manlig ättling till Carl Georg, sonsonsonen Ulf Aschan. På kvinnosidan har man nogsamt sparat de övriga porträtten, något av en bragd med tanke på hur illa det annars hade kunnat gå. I sina Minnen (a.a.sid. 23) berättar Nils Aschan nämligen följande:

”Farbror Carl residerade först på Karlsjö herrgård i Alsheda socken, Östra härad, sedan på Lessebo men bodde på 1880-talet i eget hus vid Storgatan i Växjö. I trädgården fanns en lekstuga, på väggarna dekorerad med fem konstverk i olja från Markus Larssons tidigare period i slutet av 1840-talet, porträtt av farbror Carl själv i lång redingote och smala grå pantalonger med svarta revärer, spanskt rör med elefenbenskrycka, grå felbhatt och grå handskar, i allt en verklig dandy. De ganska livliga dotterbarnen af Klintberg hade roat sig med att vanvördigt med pilbåge skjuta till måls å flera av sina vördade anförvanter, vilket jag med beklagande konstaterade vid besök hos Hedda och Sam Stadener i deras lundabostad strax före flyttningen till Strängnäs.

Så det blev Hedda Stadener – sedermera biskopinna i Strängnäs – dotterdotter till Carl Georg Aschan, som räddade undan konstverken från degraderingen till måltavlor för syskonens bågskytte. Från henne gick tavlorna vidare i arv till dottern Greta Stadener, som hade estetisk  känsla och blick för se små dyrgriparna. Hon lät dem på 1940-talet restaurera av en konservator på Nationalmuseum och hade dem i sitt hem i Falsterbo fram till sin död. Nästa kvinnliga arvtagare blev dottern Carin Adlercreutz, som nu hemma på Stjärnhovs säteri i Sörmland pietetsfullt vakar över familjeporträtten, alla ramade i samma sorts guldlist med pärlkant.

Alla i Aschanska familjen tjusades dock inte av den unge Markus Larsson. Axel Gauffin beskriver i sin biografi (”Markus Larsson – ett svenskt geni”, Stockholm 1943) hur konstnären under en småländsk turné i sällskap med  ”trumslagaren Roselli”  våldgästade brukspatronen på Ohs, Nils Nilson Aschan. Denne tog emot ekipaget ute på vägen och lät Larsson ordna en liten utställning av sina tavlor uppe i salen – ”men Aschan kunde inte bestämma sig för någon. Detta bidrog  väl till att hovmålaren hade svårt att finna sig tillrätta på den stillsamma gården, där man ej bjöd på annan sprit än ett glas vin till middagen. Efter ett par dar hade värdfolk och gäst fått nog av varandra”.

Det hedrar Bergsrådet på Lessebo, Johan Lorentz Aschan, att han tog sig an det unga, blivande geniet Markus Larsson, och det hedrar hans efterlevande släkt, att man så pietetsfullt har bevarat sina små familjeportätt. Mera kanske på grund av släktförhållandet än på grund av det konstnärliga värdet, för vid det här laget kunde man tro att Markus Larssons sol definitivt skulle ha gått ned. Så är dock inte fallet. Utöver på muséerna kan man framdeles drabbas lite varstans av magnifika sjöstycken signerade Markus Larsson, frånsett i Akademiska Föreningen finns det t.ex. ett ståtligt i Sjöofficersmässan i Karlskrona. En utställning hösten 2015 i Dunckers Kulturhus i Helsingborg hade  titeln ”Skräckromantikens landskap från Markus Larsson till Goth” – Där hade man samlat ett flertal av Markus Larssons alster. Han visades som genrens främste företrädare i Sverige och sammanfördes på utställningen med dagens subkulturer och fantasylandskap från dataspelens värld.

Inte ens en pionjär på så många fronter som Bergsrådet på Lessebo hade väl kunnat ana vidden av sin satsning på den unge Markus Larsson.

Anne Lindhagen, november 2023